Ett första inlägg

Välkommen till första inlägget för Sörmlands hundskola!

Planen framöver är att lägga ut texter där vi går genom tankesätt, reflektioner och försöker vrida -och vända på hundägarträsket.

Vi kommer ha olika block för att urskilja innehåll, upplägg och områdesfokus. Inläggen kommer växla mellan nybörjarnivå till mer avancerad nivå, för att få ett bredare spektrum.

Har du funderingar gällande innehållet, önskemål till kommande texter eller andra funderingar - tveka inte att höra av dig!

Tema: Tid.

"Att ge hunden och dig själv en chans genom tid. "

I hundsammanhang, oavsett i vilket, skulle jag vilja påstå att tid är något vi aldrig kommer ifrån. Det kan handla om mängden träning vi lägger på våra hundar, återhämtning, promenaden, tid för enskilda moment eller lägga tid på att finna nya inspirationskällor.

I det här inlägget ska vi bryta ner temat tid till stunden mellan kommando - agerande/belöning och ställa oss frågan:

- Hur vi kan använda tiden för att ge hunden och oss själva en chans?

Första gången jag reflekterade över ämnet på allvar var under ett prov för retriever.

Scenariot löd som följande:

Hundföraren skickar ut sin hund i riktning mot området. Efter cirka 70 meter sätter föraren visselpipan i munnen och blåser "stopp". Hunden tvärnitar och vrider upp sig mot hundföraren. Skolboksexempel. I samma ögonblick som hunden precis vridit upp sig ger hundföraren ett tecken med handen att hunden ska gå åt höger. Hunden går åt annat håll.

Föraren blåser stopp. Hunden vrider upp igen, lika snyggt. Föraren ger tecken. Hunden tar återigen en annan riktning. Den här processen upprepas ett par gånger till med varierad framgång och med olika riktningar. Det börjar synas en tydlig frustration hos föraren.

Föraren låter visselpipan eka i skogen ytterligare en gång och får sedan en kort instruktion av domaren (om dummiens exakta plats). Hunden sitter snällt och väntar på den plats föraren blåst stopp. Föraren ger ett nytt tecken, åt höger. Hunden går spikrakt åt angivet håll. Första dirigeringen i arbetet som faktiskt gick bra. Hunden har lite tur med vinden och fångar upp doften från dummien.

Även om tanken slagit mig flera gånger i andra sammanhang var det här tillfället då jag började lägga mer tankeverksamhet kring just "tiden".

Grundtanken löd följande:

Det var en dirigering som satt klockrent.

Dirigeringen som hunden fick sitta och vänta en stund (ca 15 sekunder).

En slump? Ja, kanske.

Det här var för mig en okänd hund och jag vet tyvärr inte hur dirigerbarheten ser ut hos hunden i ett mer avslappnat sammanhang. Kontexten som hunden befinner sig i (andra hundar, nya miljöer, främmande människor med mera) kan ha en mer eller mindre påverkan på hunden. Dirigerbarheten kanske inte sitter riktigt än. Det skulle även kunna vara den enkla anledningen att föraren var nervös. Förare som plötsligt börjar ändra på smådetaljer, ofta omedvetet, känner vissa hundar av direkt och kommunikationen kan brista i varierad grad.

Ja, ni förstår principen.

Det kan finnas mängder med anledningar varför det inte gick just denna dag. Jag fick helt enkelt lämna orsaken till fantasin. Försök lägga fram en fråga om hundens dirigerbarhet till en okänd hundförare. Då och även nu, 10 år senare, känns det som ett big nono.

Efter det här började jag studera det momentet noggrannare hos hundförare inom retrievervärlden: Tiden mellan stoppsignalen och dirigeringen.

Slutsats

Det är ett vanligt förekommande fenomen att hunden knappt får sitta still ett par sekunder innan det nalkas arbete igen.

Min filosofi kring detta är att hunden bör kunna få en stoppsignal och vara bekväm med att sitta still en stund och vänta. Föraren bör också känna sig bekväm med att låta tiden få gå en stund.

Några fördelar jag ser med att hunden får sitta några sekunder extra:

* Hunden får pusta ut en aning. Här skulle vi i teorin kunna peta in andningsfrekvens, hjärtslag, stressnivå med mera.

* Hunden får utrymme att vinda en aning. Chansen att doftmolekylen från apporten träffar nosen ökar och dirigeringen kan bli ett "wow!" istället för ett "meh...".

*Du som förare får också möjligheten att slappna av, fundera på nästa drag eller samtala med träningskompisen. På ett prov kan du få möjlighet att fråga domaren något eller att du, precis som scenariot ovan, får en domare som vill växla några ord. Då skulle det kännas lite surt om stoppsignalen sitter, domaren börjar prata och hunden knatar iväg.

Det här är självklart en träningssak. Att lära hunden att kunna sitta på samma plats och läsa in omgivningen. Under ett prov låter man inte hunden sitta onödigt länge, men under en träning tycker jag att hundföraren ska kunna öppna ryggsäcken och ta en tugga av den medtagna mackan.

Det beskrivna scenariot kan överföras i flera olika kontexter och mängder av varianter.

Stoppsignalen som ofta används flitigt i retrievervärlden kan föras över i ett enkelt "stanna" (som betyder i princip samma sak) eller användas i en övning där hunden måste utföra en viss handling, mer eller mindre aktivt, för att få utdelning.

Vi förflyttar oss från stoppsignalen ute i fält och riktar blicken mot bagageluckan på bilen. Du öppnar bagageluckan, säger åt hunden att stanna, eller vilket ordval eller tecken du föredrar. Ge hunden tid, lär den vänta innan belöning utdelas.

Det är du som hundförare som avgör när det är dags, ingen annan.

Ett exempel i grova drag:

Tillfälle 1: Hunden ska vara kvar i bagageluckan 10 sekunder innan den får hoppa ut eller får belöning.

Tillfälle 2: 15 sekunder.

Osv.

Det här handlar dels om att bygga upp enkla och tydliga regler, rutiner, skapa bekvämlighet för dig och din hund samt att ha ett säkerhetsperspektiv. Du kan i princip aldrig vara helt säker på vad som kommer ske om hunden bara forcerar ut ur bilen (läs andra fordon, djur, hundrädda med mera). Att skanna av omgivningen innan hunden får komma ut kan rädda dig från många halvtrista situationer.

Jag skulle vilja att du som läsare reflekterar över tre punkter.

1. Hur kan du använda tiden för att ge hunden och dig själv en chans till förbättring, eller utveckling, om du istället föredrar det ordet?

2. Lista för -och nackdelar med att låta hunden vänta i specifika situationer i det vardagliga livet.

3. Hur kan du med minimala medel (tydlighet) utveckla kommunikationen mellan dig och din hund?

Fundera på i vilka sammanhang du kan jobba mer aktivt med tiden för att sträva mot ett bekvämare hundägarskap.

Avslutningsvis:

Hundträning kan väldigt ofta jämföras med att bestiga ett berg. Beroende på vilken väderlek du har, vilken sida du ska bestiga berget på krävs olika metoder och redskap. Du ska köra på den metod och med de tillvägagångssätt som passar dig och din hund bäst.

Glöm nu inte att mysa lite extra med era fyrbenta!

Tack för att du tog dig tid att läsa.

// Filip